Tankar om mobiltelefoni

Vi är nog alla överens om, så här ett antal år efter dess inträde i våra liv, att mobiltelefonsamtal kan vara väldigt störande.
Framförallt de samtal vi inte själva för, utan tvingas lyssna på.
Vi kan nog alla ge exempel på både pinsamma och ibland direkt olämpliga samtal vi tvingats åhöra i bussar, på tåg, i affärer osv.
Måndagar på en buss i Sverige kan bjuda på oanade insikter i en tonårings, eller de som tror sig vara tonåringars, helg-liv.
För att uttrycka det milt kan det ibland vara betydligt mer information än vad jag vill ha.
(By the way…hoppas kvinnan som högt berättade för hela bussen om sina helgäventyr återfann sina underkläder…)
Har också varit med om att bland galgarna i en större klädaffär få höra en högre uppsatt politiker diskutera personalproblem och eventuella avskedande. Inklusive namn. Onekligen en intressant twist på det hela att några dagar senare läsa i tidningen att nämnda politiker inte vill kommentera eventuella rykten då detta är ”en intern fråga”
Men oftast är det störande samtalet snarare av karaktären ”någon som pratar alldeles för högt”
Eller är det snarare det faktum att vi bara hör ena delen av samtalet, så att vi inte kan få något sammanhang, som gör att vi blir så störda?
Om så vore fallet borde jag ju inte störa mig på mobiltelefonsamtalen som sker i min närhet här i Wien, då de ju oftast förs på tyska, som jag ju ändå inte förstår.
Kan konstatera att den teorin inte håller….
Noterar dock en förändring. Mina absolut ovetenskapliga undersökningar säger mig att måndagarnas helgreferat numera sker via sms eller facebook.

Leave a reply