Predikan 21 sönd. eft trefaldighet 2019

I går var det exakt 30 år sedan Berlinmurens fall. 
Sedan augusti 1961 hade den stått där, som ett djupt ärr som delade en stad, ett land, en kontinent i två delar. 
Men 1989 händer något. De tysta, fredliga demonstrationerna blev större. Tystnaden byttes sakta ut mot viskningar som höjdes till rop. 
Rop på frihet och förändring.

De östtyska myndigheterna började sakta ge vika. 
Så kom den berömda presskonferensen den 9 november. När det skulle tillkännages att det skulle bli enklare att passera gränsen. En journalist frågar om exakt när detta skall ske, och en av tjänstemännen på podiet svarar: ”Sofort” – Nu! 

Det hela direktsänds och folk kan först inte tro sina öron. Kan detta stämma? I Berlin tar man på sig jackan och går ner till muren, till gränsövergångarna. Vakterna som står där har hört samma sak, men de vet inte heller. De ringer sina överordnade. Vad skall vi göra? Stämpla de första som ”utflyttade” blir svaret. Släpp igenom några få för att lätta på trycket. Men tillslut blir trycket för stort. Så många människor. Så vakterna ger upp. Lägger ner sina vapen och öppnar grindarna. Muren har fallit. Samma vakter som dygnet innan haft order att skjuta för att döda. Samma vakter som rent tekniskt fortfarande löd under samma order! Ingen av dem gjorde det. Inget skott avlossades, och muren föll utan någon blodspillan!

51 år tidigare, i år 81 år sedan, 9 november 1938. 
Samma stad, Berlin, även då gick folk ut på gatorna. Men inte för att i fred riva en mur. Utan för att slå sönder affärer och hus som tillhörde dem som var fel. Som ansågs inte höra till. Kristallnatten – Novemberprogromen var ett faktum.
Den natten blandades det krossade glaset på gatorna med både blod och tårar…

Det är så lätt att på avstånd peka, fördöma, hylla och sänka – den andre, Någon Annan!

Vi fördömer, med rätta, de som utförde kristallnattens hemska illdåd Likaså de som stod bredvid och lät det hända. 

Vi hyllar, med rätta, och gläds, över Berlinmurens fredliga fall och alla de som öppet eller i tysthet bidrog till att det skedde.

Vad kommer man att om 10 år, 30 år, 50 år säga om oss i dag? Det vi gör? Hur vi agerar?

Det har sagts förut och det förtjänas att sägas igen och igen. Det är Du och Jag som är ”Någon Annan” 
Det är du och jag som tillsammans skapar och formar vårt samhälle, vår värld. 

Vilka murar, synliga och osynliga, bygger vi upp i vårt samhälle i dag.? 
Vilka stänger vi ute? 
Vilka grupper i vårt samhälle blundar vi för när de förföljs eller behandlas orättvist?

I dagens Episteltext hörde vi uppmaningen: 
”gör inte skillnad på människor”
Lever vi verkligen efter det, eller tror vi oss bara göra det? 

Vilket samhälle vi ha? Är du och jag med och skapar? Vilket ansvar har Du och Jag för hur framtiden kommer att se ut?
På vilket sätt påverkar vår Kristna tro hur vi agerar?

Leave a reply