Jag, en Farisé

Sitter en stund i en av stadens turistkyrkor Lyssnar på tystnaden och pratar lite med Gud.

Plötsligt rullar en man in i rullstol. Allt, kläderna, kassarna med tillhörigheter som hänger på stolen, tyder på att han framlever sina dagar på samhällets skuggsida utan bostad eller tillgång till grundläggande hygien. Han rullar fram till ljusbäraren där en stund tidigare en välklädd dam elegant böjt sitt huvud i bön och tänt ett ljus. Mannen i rullstolen muttrar och pratar för sig själv. Orden är inte urskiljbara, men ändå ljudliga nog för att dra uppmärksamheten till sig i den annars andaktsfullt tysta kyrkan.

Jag måste till min skam erkänna att jag tittar en extra gång och misstänker honom för att försöka stjäla ur ljuskassan. En väktare i kyrkan hyser uppenbarligen samma misstankar och slår sina lovar kring honom diskret men tydligt.

Efter några minuter suckar objektet för våra elaka tankar djupt, vänder stolen och rullar mot utgången. På vägen ut stannar han till, och ljudet av de uppenbart tunga och många mynten han lägger i bössan ekar genom den tysta kyrkan.

Själv böjer jag mitt huvud i skam och mediterar över Luk. 18:9-14

Liknelsen om farisén och tullindrivaren

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Leave a reply