Den kämpande tron – Predikan

Vi har alla gjort det, läst dom gamla sagorna som slutar med orden ”och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”

Finns i modern version också, då kallas de kiosklitteratur eller romantisk Hollywood-film
Likheten är uppenbar. Bara hjälten/hjältinna har klarat av alla svårigheter och vunnit det stora målet (ring på fingret, räddat världen eller vad som nu står i manus) så är det liksom klart.
Sedan lever de lyckliga i alla sina dagar och allt är frid och fröjd.
En del verkar tro att det är samma sak med tron.
Bara man kommer över svårigheterna, och börjar tro, kommer till tro som en del säger, så är allt lugnt.
Bli frälst och sedan kommer du ägna resten av livet åt att nynna på lovsånger och känna dig såååå lycklig.

Nu kan jag avslöja: Det är inte riktigt så på det sättet.
Tron är en ständig kamp. Ständigt funderande, bråkande, muttrande, krånglande.
Jag är ofta arg på Gud, bitter på honom. Funderar över hur karln är funtad egentligen??? Hur menar han?
Samtidigt, mitt i allt mitt muttrande, funderande, förnekande, så inser jag detta: hur mycket jag vill, kan jag ändå inte förneka hans/hennes existens.
Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte sluta tro att Gud finns.
Jag tror, hjälp min otro.

Och där någonstans börjar min resa. I förtröstan på Guds blotta existens.

Nej, tron är ingen enkel resa, ingen dans på rosor och små fluffiga moln.
Tron är en kamp.
Varför gör jag då detta? Varför väljer jag att tro? Det skulle ju vara så mycket enklare att Inte tro. Att kunna le lite överseende mot de där religiösa typerna som ägnar sig åt sina konstiga ritualer och tror att det finns en Gud som bryr sig.
Mitt svar är:

Det är liksom inget val, ingen intellektuell process i stil med när man väljer vilka skor som man skall köpa eller analytiska övervägande angående vilken fond som skall förvalta eventuella pensioner.

Att tro, att komma till tro, har lika mycket med intellektet att göra som när man blir kär.
Och precis som med kärleken är tron något man sedan varje dag därefter, vilar i, ibland bråkar med, kämpar med, och samtidigt landar i, känner trygghet i. Bärs av, får kraft ifrån.

 

One Response to Den kämpande tron – Predikan

  1. Får kraft av speciellt i dom stora kriserna. Efter att min äldsta dotter dog i cancer har jag ofta undrat hur dom som inte har en tro på gud och ett liv efter detta klarar att leva ett bra liv efter en sådan förlust. Saknaden finns men samtidigt övertygelsen att min mormor, som var dansk, min mamma som var svensk och min dotter som var österrikare är tillsammans och det finns ingen språkförbistring – dom har det bra alla tre.

Leave a reply