Varför ropa när ingen lyssnar?

En intressant sak med att bo i en storstad av Wiens storlek är demonstrationer.
Titt som tätt när jag varit nere på stan har jag stött på ett demonstrationståg för eller emot olika saker.
Det har varit välorganiserade tillställningar komplett med polisbevakning, banderoller, trummor, talkörer och långsamt rullande lastbil med högtalaranläggning och engagerade demonstranter på flaket som antingen dansat eller lett nämnda talkörer.
Minsta sådant demonstrationståg jag sett samlade en skara på gissningsvis ca 200 personer.
Och….ingen bryr sig.!
Motsvarande demonstration i min gamla hemstad Sundsvall skulle lamslå staden medan den pågick och bevakas intensivt av lokalmedia.
Här lyfter Wienbon knappt på ögonbrynet utan skyndar vidare till sitt favoritcafé runt hörnet.
När jag en gång stannade för att titta på ett demonstrationståg av det större slaget på Maria Hilferstraße, en av de större shoppingstråken här i stan, insåg jag efter någon minut att jag var den enda som stod still och tittade på tåget!
När jag idag passerade en mindre demonstration, ca 300 pers, dristade jag mig till att prata lite med en av de eskorterande poliserna.
Han ryckte lite på axlarna och uttryckte det lite som så att de var ett sätt för ungdomen att roa sig. Finns alltid något att demonstrera om och de enda som bryr sig är bilisterna som kan bli lite irriterade. Ganska harmlöst alltså tyckte han.

Känns skönt att veta att man lever i ett land där i alla fall på ytan yttrandefriheten är stark.
Frågan är, spelar det någon roll, om ingen lyssnar?

Leave a reply