Var går gränsen?

Det här med att sätta gränser.

Vi är oftast ganska bra på att sätta gränser för andra. I beteende, vad man får och inte får göra.
I förväntningar, vad man anser att andra ska göra och inte göra.

Ibland stänger dessa gränser, som när man förväntar sig att någon skall vara på ett visst sätt på grund av sitt kön, sitt ursprung, sitt yrke, eller annan etikett man vill placera på människan.
Ibland öppnar dessa gränser, som när man vågar säga nej. Vågar sätta stopp och inte låta sig utnyttjas

De svåra gränserna är dom vi sätter runt oss själva.
I vad vi tror att vi klarar av. I vad vi tror att andra skall säga om vi skulle pröva något nytt. I de förväntningar vi tror att andra människor har på oss,  i de förväntningar vi själva har på oss.

Tillslut finns risken att vi begränsar oss till en gyllene bur, där vi inbillar oss att vi är lyckliga, och envetet tystar den lilla rösten som viskar om en annan verklighet.

Fastan handlar om att våga se sig själv.
Se, var går mina gränser någonstans?
Öppnar dom mitt liv, eller stänger dom?

 

 

Leave a reply