Tratidion är ju ändå tradition

Två gånger om året blir svenskar i förskingringen något mer galna än vanligt.
Ena gången är på sommaren då vi till våra nya grannars förskräckelse sätter upp stora kors som vi klär med löv och blommor för att sedan tvinga våra barn att imitera öron- och svans-lösa grodor i en hoppande ringdans runt densamma. För säkerhets skull deltar även fullvuxna svenskar i den hoppande dansen. Kan avslöja att Österrikisk direktör i övre medelåldern som såg sin Svenske direktörskollega i samma ålder med blomsterkrans i det grånade håret stå och niga och glatt sjunga ”så här gör flickorna var de gååår” såg något chockerad ut. En lugnande kontextuell snaps återställde dock snabbt de bilaterala förbindelserna.

Nästa gång på året som svenskar chockerar sin omgivning är i början på december.
De stackars barnen dras nu på vita särkar, tvingas upp i ottan och får ljus i både hår och händer. Sedan skall det skridas fram under stämningsfull sång om mörka nätter och midvintertid.
Här i Wien blommar de sista rosorna fortfarande på innergården och snön lyser med sin frånvaro. Julstämningen anas dock i den kyliga vinden och de annalkande frostnätterna. Eloge till våra kollegor i varmare länder som lyckas skapa Luciastämning i öknen eller på en soldränkt badstrand! För självklart(!) firar vi Lucia den 13 december och sjunger om att ”ute är mörkt och kallt” även om termometern visar på +25 och det är strålande sol!
Det är ju tradition!
Varför detta är tradition är dock svårare att förklara. Speciellt varför sekulariserade luterska svenskar över hela världen den 13 december varje år med emfas firar ett Katolskt helgon? Ja det är en fråga som inte är helt lätt att besvara.
Å andra sidan, hellre försöka förklara det, än varför vi sjunger om hoppande grodor och vad den där lövade majstången egentligen symboliserar…. 😉

Leave a reply