Små plaskande stunder av lycka

’”Många missar silverkanten på molnen därför att de väntade sig guld”

En sentens som hängde  på väggen hemma som en ständig påminnelse. Vi strävar efter lycka. Jagandet går på gymmet, i jakten på den perfekta kroppen, och därmed lyckan, i värsta fall kan man alltid lägga sig på skönhetskirurgens operationsbord och där skaffa sig den haka, bröst, midja och kinder man alltid vela ha, för skönhet ger ju lycka.(?)
Och jakten går vidare, karriär, högre lön, bättre jobb, nyare bil, större hus, allt i en fåfäng jakt på det vi alla kallar lycka.

Ändå vet vi alla innerst inne, det spelar ingen roll.

Lycka kan inte köpas för pengar.
Den perfekta kroppen, den fina karriären är absolut ingen garanti för det vi kallar lycka.

Men vi har så lätt att se Lycka som en trofé vi kan erövra. Vi ser Lycka, som något stort. Allomfattande. Ett vattenfall som bara ska skölja över oss och spola bort alla andra känslor.

Om bara…Då blir allt bra. Inga mer bekymmer

Ändå vet vi, det är inte så.
Lyckan är ingen trofé man kan erövra. Inget vattenfall som sköljer över oss.
Snarare små plaskande droppar lite här och där.
Mellan smutstvättshögar och dammtussar plaskar en lyckodroppe när ett barns knubbiga hand sträcker fram några mosade blommor, med de stolta orden:
”pockat själv till dig, vassego”
När krukväxten man trodde var död, men som man inte förmått sig att slänga, plötsligt blommar, så plaskade ännu en lyckodroppe.
I skymningen trillar ännu en lyckodroppe, då man sitter där, känner den kvardröjande värmen från solen, och bara är….

Var trillar dina lyckodroppar någonstans?
Ser du dom? Känner du dom?
Eller spanar du fortfarande efter vattenfallet?

 

One Response to Små plaskande stunder av lycka

Leave a reply