Resonemang om kärlek, hbtq och kyrkan.

Jag bodde i Lund. Några av mina vänner kom ut som homosexuella. Några andra av mina vänner tog då avstånd från dessa. Ifrågasatte. Förlöjligade och gjorde narr av.
Fram tills dess hade jag inte funderat så mycket över det här med Homo- eller Hetero-
Hade ärligt talat egentligen ingen åsikt, vare sig för eller emot. Men då, när jag insåg att jag inte kunde bjuda alla mina vänner till samma fest, därför att en del hade åsikter om hur några levde. Då började jag tänka!

Jag vände och vred på argument, för och emot. Stötte och blötte mina teologiska resonemang, pro och contra.
Kände och vände på mina känslor inför hela fenomenet. Vet ni vad jag kom fram till?

Jag kunde inte hitta ett enda hållbart argument, vare sig logiskt, teologiskt eller känslomässigt som säger mig att Homosexualitet skulle vara fel eller en synd. Tvärtom!

Vem är jag att döma över två vuxna människors kärlek till varandra? På vilket sätt skulle kärlek kunna vara fel, bara för att den är mellan två personer av samma kön?

En vigsel är alltid en glädjens högtid. För mig är det ingen skillnad om det är två människor av samma kön, eller två  olika som står där framför mig. Att få vara den som förrättar vigseln är alltid en ära. Att få vara en del i det som kommer vara ett minne för livet för paret ifråga.

När ungdomar kommer till mig och funderar över sin sexuella läggning konstaterar jag att Gud skapade mig till att vara heterosexuell. Och ibland skapar Gud någon till att vara lesbisk, eller homo. Big deal.

Det viktiga är inte vilket kön det är på den du blir kär i.
Det viktiga är att alltid vara varsam med kärleken. Att älska någon annan är det finaste man kan ge en annan människa. Då är könet irrelevant.

För mig är det numera naturligt att resonera så här. Majoriteten av dem jag känner inom kyrkans värld resonera på liknande sätt. Att acceptera Alla, oavsett sexuell läggning, är så självklart att det inte ens behöver sägas.

Därför blir jag så ledsen och frustrerad när jag läser artiklar som denna.

Jag blir ledsen över hur de blivit behandlade.
Jag blir frustrerad, för jag känner inte igen mig i bilden av Svenska kyrkan som målas upp.

Och jag inser, att även om det är så självklart, måste det uppenbarligen fortfarande sägas, åter och åter igen.

Hetro, Homo, Bi, Trans, Queer, det spelar ingen roll! Vi är alla skapade till Guds avbild. Vi är alla lika mycket värda. Vi är alla Guds barn!

5 Responses to Resonemang om kärlek, hbtq och kyrkan.

  1. Jag håller fullständigt med.
    Varför är det så svårt för många att acceptera ”andra” människor
    i helhet?! För mig känns det som om det finns
    en ”inbygd” ”natur-faschism” i varja människa,
    som hen med intelligens kan ”trycka ner” och supressera.
    Med förstånd tygla.
    Vissa kan inte det: se t.ex. ”rysslands-högern” som slår till
    mot alla icke heterosexuella;
    eller Irans lagar som bestraffar detta med dödsstraff/hängning.
    Om man själv fått känna på utanförskap,
    pga av faktiskt vad som helst, så har hen fått lära sig
    ”världens lagar”, hur grymma och ”dumma” människor
    i sitt normtänkande kan vara.
    Vem eller vad har gjort människan till en indelande och dömande?

    Det är handikappade, äldre och svaga, oliktänkande och
    sexuellt utanförstående heterosexualitet som drabbas mest.
    Det är oftast majoritetens tänkande som utgör
    utanförskap och förföljelse och det gäller även i
    en sedvanlig demokrati.
    Därför är det så viktigt med ett inkluderande
    av minoriteter, utanförstående människor,
    dom som ingen hör eller som inte har en stark röst.

    Det är bara kärleken som inte dömmer och inte
    tillåter utanföskap.
    Kärleken är större än allt det onda och älskar alla
    oavsett kön, ålder, handikapp eller sexuell läggning.
    Kärlek och fred borde finnas för alla!
    Det önskar jag vår värld.

  2. Tack för dina ord! Jag hade som du inte ägnat det mycket tid i tanken, jag hade svalt helt vad den församling jag tillhörde tyckte i frågan och tagit den bibeltolkning jag blivit presenterad för sann. ”Så klart att Bibeln säger så här.” Så drabbade det MIG. Jag som levt som hetero hela mitt liv, varit gift med en man, blev kär, livsavgörande kär, och det i en kvinna. Det ställde min värld och hela min grund på ända. Jag fick omvärdera allt. Precis ALLT. Jag brottades länge med Gud och min homosexualitet och samtalade länge och väl med Bibelkunniga i området (men inte från min kyrka då jag visste att deras svar skulle varit ”det går inte, du får inte, Gud vill inte”). Idag har jag accepterat att detta är jag, att Gud älskar mig precis lika mycket nu som då, och att huruvida jag kommer till himlen eller inte beror på Guds nåd och inte på vad människor tycker och dömer. Detta skulle jag kunna tala LÄNGE om… Och då påminns jag om hur vi en gång när vi var tonåringar du och jag kunde prata länge länge om det mesta. Saknar dig titt som tätt och önskar att du har ett liv så fantastiskt som du förtjänar. Kram

Leave a reply