Predikan tredje söndagen i fastan 2016

Jag tycker synd om den här kvinnan i texten. Jag vet att detta inte kommer som en nyhet för hälften av er, men detta med månatliga blödningar är inte kul. I den kultur och tid som vi möter i texten var det absolut inte kul. En kvinna ansågs nämligen som oren under menstruationen och fick under tiden inte vistas tillsammans med andra och ta del av vardagslivet. OK om det bara är några dagar var fjärde vecka. Men under 12 år! I 12 år, 4380 dagar, har denna kvinna tvingats in i social isolering. Hon har sökt hjälp, men det har bara resulterat i att hon blivit av med alla sina besparingar, allt hon äger och har och blivit sämre. Så nu är hon inte bara sjuk, isolerad utan även utfattig. Hon lever mitt ibland dem, men det är aldrig någon som ser henne.

Jesus är det sista halmstrået. Det sista hoppet.

Och han ser henne! Ja, hon blev fysiskt botad. Men jag tror att lika mycket som den rent medicinska helningen så blev hon helad i sin själ, därför att hon blev sedd. Inte som utstött. Inte som fattig, utan som människa!

Dagens tema är kampen mot ondskan. Kampen mot ondskan. Vart förs den egentligen? Hur går det till? När man ser gamla filmer är allt så enkelt. Hjälten är snygg och stark och gör allting rätt. Skurken är ful och elak och gör fel. Svart eller vitt. Enkelt, tydligt och klart. Nu är ju de flesta av oss någonstans där mitt emellan. Så där lite lagom snygga och gör både fel och rätt. Ibland utan att vi ens vet om det. Ibland ytterst medvetet. Nej, jag säger inte att någon av oss medvetet gör en ond gärning. Jag tror faktiskt att vi alla innerst inne vill göra gott. Frågan är: Gott för vem?
Jag tror att vi alla Vet vad som är rätt svar och rätt handling. Vad vi borde göra. Men av olika anledningar låter vi bli att göra det. Vi gör något som vi innerst inne Vet är fel. Kanske för att vi prioriterar det goda för en på bekostnad av någon annan? Eller för att vi ser kortsiktigt istället för långsiktigt? Eller för att….

Ursäkterna och förklaringarna är många.
Det första vi lär oss säga som barn är ”Mamma” Ibland tror jag att nästa vi lär oss är ”Det var inte mitt fel…” För hur många anledningar och ursäkter har vi inte för att rättfärdiga våra handlingar? För att förklara att just den här gången så var det ju faktiskt så att omständigheterna gjorde att vi var tvungna att…. Ursäkter och förklaringar som alla kan sammanfattas i orden: ”Det var inte mitt fel…”

Problemet är. Att allt som oftast är det vårt fel. Inte alltid, men väldigt ofta så har vi haft ett val. Vi kan välja hur vi hanterar situationerna vi hamnar i. Vad vi gör och hur vi gör det. Och vi har alltid, undantagslöst, ansvar för våra egna gärningar. Och nu blir det krångligt. För No man is an island. Det vi gör. Det du och jag gör, påverkar så mycket mer än bara oss själva. Mina handlingar får konsekvenser, ibland oanade, långt utanför min egen lilla krets av vänner och bekanta. Vi säger det bland annat i en av syndabekännelserna som står i vår kyrkohandbok. ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig” Eller som det står i en annan syndabekännelse: ”Vi har tänkt mer på oss själva än på andra”

Lärjungarna i dagens text verkade vara mer uppfyllda av att de var nära Jesus. Att de tillhörde hans innersta krets. Tänk på att Jesus just nu står på toppen av sin ”karriär” och är ”någon” . En som man vill bli sedd och förknippad med. De ser inte kvinnan. Viftar bort henne. Ignorerar. De tänker mer på sig själva än på andra.

I GT-texten läste vi förut: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram.

Vilka viftar vi bort i dag? Ignorerar. Låtsas att vi inte ser? Vilka är, likt kvinnan med blödningarna, en människa som lever mitt ibland oss, men som vi egentligen aldrig ser? Vad får dessa våra handlingar, eller rättare sagt, icke-handlingar för konsekvenser? Och är vi beredda att stå för dem?
Kampen mot ondskan pågår varje dag. Inte där borta, utan här. Den är aldrig enkel, utan komplex och svår. Den handlar inte om någon annan, och vad någon annan skall göra, utan om dig.

Om vad du gör.
Vilka handlingar du utför.
Vilka ord du talar.
Om vem du ser.

Leave a reply