Predikan, som den var tänkt från början…

Nu blir ju aldrig mina predikningar som jag tänkt mig.
Jag skriver en sak och hör mig säga något annat. Men här är i alla fall söndagens predikan, som den var tänkt att vara.

För ganska exakt ett år sedan stod jag här och höll min första predikan i den här församlingen.
Jo, det var nervöst.
Och tror ni var lika nyfiken på mig som jag var på er.
Nu har det gått ett år.
Mycket har hänt, julbasar, påskbasar, valborg, 6 juni, jul och påsk, vardag och fest.
En del blev precis som vi hade tänkt oss, annat helt annorlunda.
Och vi har lärt känna varandra.
Ni vet lite mer om vem jag är och hur jag är.
Och jag har lärt känna er, lite grann.
Likheter och olikheter. Saker vi gillar med varandra, och också saker som vi tycker är jobbiga hos den andre.
Men än så länge har vi i alla fall hållt sams.

En av de största skillnaderna Österrike Sverige är det här med titlar. Ja ni vet, Frau Doktor Doktor, Professor Doktor, Ibland känns det, ur ett Svenskt perspektiv, som en liten tävling. Flest titlar vinner.

I dagens text bråkar lärjungarna om vem som är störst av dem.
Dom jämför titlar helt enkelt. Vem av dem har finaste titeln och är därmed bäst.

När man tänker efter är det lite fascinerande att det dröjer så länge innan lärjungarna börjar bråka.
Det är en ganska spretig grupp Jesus har med sig. Politiskt står de långt ifrån varandra. Anarkister och konservativa. Utbildningsmässigt likaså. Lärjungarna är alltså ingen homogen grupp där alla från början tänker lika. Tvärtom! Utan Jesus betvivlar jag att de ens hade träffats.

Lite grann som vi.
På grund av, eller Tack vare, lite grann beroende på hur man väljer att se det, Kyrkan, träffas vi, lär känna varandra.
Vi är olika. Till och med ibland väldigt olika.
I politiska åsikter, i utbildningsnivå, i intressen och så vidare.
Alla kan inte tycka om alla.

Och så ibland, är vi snubblande nära att falla in i samma diskussion som lärjungarna. Och börja gräla om Vem som är störst. Jämföra titlar. 😉

Nä, det funkar inte.

Precis som lärjungarna måste vi sluta titta på bänkgrannen och vad han eller hon har för sig, eller inte för sig.
Istället lyfta blicken och se framåt.

Tillsammans är vi, en kyrka. Svenska kyrkan i Wien.

En öppen gemenskap, dit alla är välkomna!
Även hon som jag stör mig på , eller han som jag bara inte klarar av
För att inte tala om…..

Var och en för sig är vi olika.
Tillsammans är vi en salig röra.
Tillsammans är vi, en enhet i Kristus.
Tillsammans är vi, Kyrkan!

Leave a reply