Predikan Palmsöndag 2018

Fem dagar, Så lång tid tog det. Fem korta dagar mellan det att folket ropar ”Halleluja” och alla vill vara med honom till att samma människor vrålar ”Korsfäst” och vill se honom död.
Men det är sedan. Nu är det Palmsöndag. Jubel, fest, glädje. Jesus rider in i Jerusalem och han hälsas som en konung. Just nu är det Hallelujaropen som hörs. Först om fem dagar går det över till ”Korsfäst”

Och vi suckar, förundras, ja kanske till och med förfäras. Hur kunde de? Hur kunde de svika så snabbt? Vart var deras lojalitet? Deras trofasthet? Drogs de alla bara med i massans hysteri och ropade samma som den som stod bredvid utan att tänka själva? Jag menar, fem dagar?! Inte ändrar väl vi åsikt så snabbt idag?
Nä, i dagens välinformerade samhälle, där den samlade kunskapen bara är några knapptryckningar bort. Där nyheter kan faktagranskas och valideras av oss själva. Idag dras vi inte med i en allmän masshysteri. Idag skulle vi sett och förstått. Ropat vårt Halleluja. Hyllat honom som kung. Och vi skulle absolut inte fem dagar senare ha ropat på hans korsfästelse. För i dag tar vi ju alla var och en av oss välgrundade beslut. Idag följer vi aldrig den stora massan. Idag blir det inga folkhopar som skriker, inte ens på nätet. Eller…..

Tyvärr vet vi att sanningen är en helt annan. Att lynchmobben som vrålar sitt korsfäst är tusenhövdad. Att steget från jublande halleluja till föraktfullt korsfäst ibland inte tar ens fem dagar utan kan gå betydligt fortare än så.

Men åter till Jerusalem och den där palmsöndagen för snart 2000 år sedan.  Till han som är där i mitten. På åsnan. Jesus själv. Han, som vet. Han vet att korset väntar där framme. Att den kamp han går in i kommer att vara plågsam och svår. Han vet att han kommer att bli dödad på det mest bestialiska sätt. Ändå fortsätter han. Ändå rider han in i Jerusalem, med öppna ögon. Frivilligt. För han vet också att på andra sidan korset väntar uppståndelsen.

Nästan varje morgon ber vi här tillsammans i arbetslaget den Heliga Birgittas bön: Visa mig Herre din väg, och gör mig villig att vandra den. Guds vägar är inte alltid enkla. Ibland leder de genom nöd och förtvivlan innan de når fram till uppståndelse och liv. Eller som någon uttrycket det: Att vara Kristen är inte så mycket att vandra stillsamt tillsammans med Gud. Snarare att åka Berg och Dalbana med honom.

Stilla veckan inleds i jubel och glädje. Med Hallelujarop när Jesus rider in i Jerusalem. Om fem dagar är glädjen förbytt i tårar. Förtvivlan och oro. Men bortom korset anar vi uppståndelsens klara ljus.

Jesus rider in i Jerusalem, för din och min skull. Han går den svåra vägen. För dig och mig. Han möter motstånd redan när han rider in. Fariseerna som tycker att lärjungarna skall uppföra sig och inte ropa. Och Jesu svarar: Att om de tystnar, så kommer stenarna att ropa. För Jesus vet, att ja, han går mot sorg, mot död, mot smärta och förnedring. Men han vet också att ljuset, godheten, Gud, tillslut kommer att segra. Att hela världen om en vecka kommer att ropa i Påskens glädje. Till och med stenarna.

Vi får gå med Gud i våra liv. Han går tillsammans med oss. Ibland är det genom jublande folkmassor. Men lika ofta är det gatlopp vi löper och vårt eget Getsemane som väntar.  Men vi går tillsammans med Gud. Han går tillsammans med oss. För vi vet, att där framme väntar uppståndelsen och ljuset. Vi vet, att vad som än händer i våra liv så finns Gud där vid vår sida.

För är det något vi kan lita på är att Gud inte ändrar åsikt. Gud är densamme, Hans ord är att lita på.  I går, idag och i morgon och i evigheters evighet. Amen

 

Leave a reply