Predikan Palmsöndag 2016

Jag vet inte om uttrycket finns även på Tyska. Men älskar det svenska ordet ”Bitterljuvt” När något är nästan smärtsamt vackert. Eller när det är fint, härligt, roligt, men man vet att det snart kommer förbytas i sorg och smärta. Men just nu njuter man, av det bitterljuva vackra.

Texten som vi nyss läste, om intåget i Jerusalem. Det är samma text vi läser på 1:a Advent. Då är det jubel och fröjd. Gärna trumpeter och hela församlingen sjunger med. Idag är tonen en annan. Det är samma text, men musiken klingar i moll. Folket jublar, men vi anar skuggorna, de mörka molnen. Vi vet att bara några dagar senare ropar samma människor som nu jublar och strör ut palmer, på hans död.
Jesus visste. Han visste att han red mot sin egen död. Ändå förbereder han festen. Ger order om att allt skall ställas iordning. Han rider in och tar emot folkets jubel. Och jag tror faktiskt han var glad.

Livet är aldrig svart eller vitt, utan betydligt mer färgrikt än så. Eller om man är mer negativt inställd, Livet är inte svart eller vitt utan olika nyanser av grått. Det finns nästan alltid två sidor av samma mynt, beroende på hur man väljer att se på det. Två versioner av samma händelse. Och jag har alltid ett val. Jag kan inte alla gånger styra det som händer mig. Men jag kan styra hur jag hanterar det.

Vi är mitt inne i fastan. Stilla veckan börjar. Det är dämpat och allvarstyngt. Men i dag är det palmsöndag och jubel och glädje. Även om tonerna klingar i moll. Så snabbt allting vänder. Från glädje till sorg. Det är något i alla fall jag känner igen från mitt eget liv. Och då är frågan. Är det någon idé. Det kommer ändå inte att funka så då kan vi lika gärna ge upp. Varför ska vi fira när vi vet att det ändå kommer sluta i sorg och förtvivlan?

Jesus rider in i Jerusalem som en konung. Förvisso på en åsna. Och han har ingen krona eller fina kläder eller högvakt kring sig. Men han är ändå en konung som rider in. Han vet vad som skall komma, sorgen, förtvivlan, smärtan och döden. Men ändå delar han folkets glädje.

Nej, vi kan inte alltid påverka det som händer, och ja, det är bitterljuvt när vi vet eller anar att skratten snart kommer att förbytas i gråt. Men på sätt och vis har vi inget val. Vi kan bara leva här och nu. Vi kan bara leva var dag fullt ut och göra vårt bästa. Njuta av solen som lyser mot ansiktet. Skratta med gamla vänner. Skaffa nya vänner. Jubla och var glad.

Ja, vi vet vad som kommer att hända. Skärtorsdagens svek närmar sig. Långfredagens bittra förtvivlan. Men vi vet också och ser Påskdagens jublande uppståndelse och glädje. Därför behöver vi inte förtvivla, utan kan jubla.

Vi kan jubla för vi tror på en Gud som gråter med oss.
Som gick in i vår kamp på jorden. Som har känt smärtan i sin egen kropp. Som har svikits av sina vänner. Förlorat människor han älskat.
Vi kan glädja oss för vi tror på en Gud som våndats när han varit tvungen att ta stora beslut. Som varit trött. Som varit hungrig.
Som varit människa som du och jag.

Jag jublar, för jag tror på en Gud som levt, dött och uppstått, för din och min skull.

Leave a reply