Predikan Palmsöndag 2015

I dag hölls predikan i vår kyrka av en kollega från Österrikiska-Evangeliska kyrkan, Angelika Petritsch. Med hennes tillstånd har jag fått lov att publicera hennes predikan här.

 

Jerusalem är annorlunda. Tre olika religioner anser att Jerusalem är en helig stad. Och det gör stan definitivt annorlunda. Jag vet inte om någon av er har varit i Jerusalem. Sista gången jag var där var i höstas. Och då såg jag alla tre. Jag såg fromma judar som var så fördjupade i sin egen värld att de inte tittade upp från golvet. Även när de gick på gatorna tittade de inte upp. Jag såg judar be inför västmuren. Jag såg muslimska män och kvinnor, även de fördjupade i sin bön. Och jag hörde böneutroparen redan klockan halv fem varje morgon. Jag såg kristna som bad och sjöng högt när de nådde en plats där Jesus kunde ha varit.

Att se och höra allt det där gav mig känslan av att Jerusalem är helt annorlunda. Vart man än går så blir man påmind om religionen.
Tre olika religioner anser att Jerusalem är en helig stad. Man borde känna den religiösa glädjen tre gånger så starkt.
Tre gånger tydliga spår av Guds välsignelse. Fromma människor på tre olika sätt. Guds rike på jorden. Om tre religioner ber om det, då kommer det säkert. Kanske får man även en direkt kontakt med Gud. I en helig stad. Man är ju liksom närmare Gud.

När man läser tidningen eller reser till Jerusalem upplever man något annat: Säkerhetskontroller mitt i staden. Judar som går omkring med maskingevär. IS-flaggor hängande i judiska områdena. Som en protest. Israel-flaggor i muslimska områdena – i Palestina, om det nu är Palestina eller åtminstone blir Palestina. Även de en protest. Man ser arabiska kvinnor som bevakar tempelberget eller klippdomen och varnar när en jude närmar sig. Man hör amerikanska turister be om att Israel ska hitta sanningen – som betyder att judar ska bli kristna.
Man upplever tre religioner som ofta förnekar varandras rättighet att närvara. Som inte orkar leva med varann. Man får vara glad om de orkar leva bredvid varann. Men ibland funkar inte det heller. Jerusalem är en stad som tycks ha problem utan lösningar. Och bara tillvaron av den ena religionen tycks vända sig emot den andra religionens tillvaro. Bara det att klippdomen finns på tempelberget ringaktar en judisk helgedom och judiska känslor. Att tempelberget fortfarande kallas för tempelberget negligerar en muslimsk helgedom. I Jerusalem kan inte religioner leva bredvid varann. Det är för trångt. Och valet i Israel för nästan två veckor sen får mig att frukta det värsta.

Heliga platser finns. Där människor ber högt. Känner sig närmare Gud. Känner betydelsen. Känner respekt. Och andakt. Får nya insikter. Firar sin Gud. Glädjer sig. Då tar livet liksom en paus. Det förflutna och framtiden räknas inte. I ett ögonblick av religiös tystnad eller glädje är allt annat oviktigt. Man är i sin egen värld, fördjupad i relationen med Gud.

Men ett sådant ögonblick av religiös glädje delas sällan av andra människor. Och delas aldrig av människor av andra religioner. De är ju inte viktiga. De spelar ju ingen roll för min relation till Gud, för min glädje. Dem behöver jag inte tänka på.

Så är det i Jerusalem, och så är det i hela världen. Men bara i Jerusalem finns det så många heliga platser som många medborgare inte tänker på. Så många heliga ögonblick som många inte lägger märke till. Så mycket religiös glädje som inte uppskattas av alla andra.

Det som gör situationen i Jerusalem än mer deprimerande är att tiderna inte tycks förändras. Redan när Jesus levde var det samma sak. Jesus kommer till Jerusalem. Och omedelbart blir det en situation som passar för Jerusalem. Människorna firar Jesus. Går för att möta honom. De vill träffa sin konung. Han som kommer i Guds namn. De tar palmkvistar. Och ropar. Välkomnar honom. De glädjer sig. Antagligen känner de betydelsen. En slags respekt. Känner sig närmare Gud. Det är ett ögonblick av religiös glädje. Och allt annat räknas inte. Inte vad som hände innan. Och inte heller vad som kommer. Det tar inte så länge för Jesus att rida in i Jerusalem på en åsna. Men i den stund är allt annorlunda. Passande för Jerusalem.

Det behövs inte mycket för att se vad som ligger bakom detta ögonblick. För att veta att glädjen inte delas av alla. För att veta att glädjen inte dröjer så länge. Bara en dag innan var Jesus i Betania och då var allt som vanligt. Han besökte Lasaros som han tidigare hade uppväckt från de döda. De låg till bords och Marta var där och visade sig vara den perfekta husmodern. Som vanligt. Maria ville inte hjälpa sin syster Marta, även det som vanligt. Istället kom hon in till männen och smorde Jesus fötter med balsam. Hon gör ju aldrig vad hon blivit tillsagd. Judas var med och tänkte på pengarna. I Jesusgruppen var han ansvarig för pengarna. Att Maria hade köpt en sådan dyr balsam, tyckte han inte om. Vanlig reaktion. Johannes, som skrev Evangeliet tyckte inte om Judas och kritiserade honom. Även det var vanligt – att enbart beskriva Judas negativt som en tjuv och förrädare. Judar kom för att se Lasaros. Att vara lite nyfiken över att en man som varit död lever igen är en alldeles vanlig reaktion tycker jag. Och översteprästerna var emot allt som hade med Jesus att göra och ville döda både Jesus och Lasaros.

Allt är som vanligt i Betania och redo för dramat som snart ska utspelas. Rollerna är bestämda. De goda och de onda. Alla finns på plats. Vi vet vad som kommer att hända. Men först kommer Jesus in till Jerusalem. Och plötsligt är som sagt allt annorlunda. Folk glädjer sig som om det inte finns några problem som ligger i luften. De firar Jesus som om alla vore med. De hälsar honom välkommen som om livet enbart består av glädje och fest.
Vi vet att glädjen inte dröjde så länge. Vi vet vad som hände innan och vad som kommer att hända bara några dagar senare. Vi vet att glädjen i Jerusalem inte kunde påverka framtiden på ett positivt sätt. Vi vet att glädjen inte förändrade nånting. Vi ser det som ligger bakom.

Palmsöndag är en konstig helgdag. En liten stund av glädje i passionstiden. En lycklig dag som inte varar länge. Kanske borde vi avskaffa palmsöndagen. När jag var barn älskade jag palmsöndagen. Vi firade den alltid i en liten Österrikisk by. På ett katolskt sätt förstås. Det betyder att vi pyntade ris av videkissar kvällen innan. På palmsöndagarna brukade vi alla gå genom byn, vifta våra videkissar och sjunga. Jag älskade det. Fira nästan som de firade i Jerusalem. Bara välkomna Jesus. Det räckte när jag var barn. Nu är jag vuxen. Nu borde jag inte längre fira utan att tänka. Nu borde jag ta ansvar – för det som kommer att hända. Nu borde jag tänka på alla som inte kan eller vill vara med. Nu borde jag se det som ligger bakom glädjen. Och ändå vill jag fira palmsöndagen.
Nej, jag tycker inte att man borde avskaffa en helgdag bara för att glädjen inte varar. Man kan inte avskaffa firandet bara för att det inte delas av alla. Man ska inte avskaffa glädjen bara för att livet blir allvarligt igen efteråt.

Tvärtom. Ibland är livet en berg-och-dal-bana och stilla veckan är densamma. Stilla veckan visar verkligheten, livet som det är; den börjar med ett mänskligt sätt att glädja sig. Idag firar vi. Men verkligheten och sorgen kommer ju hur snabbt som helst. Redan om fem dagar upplever vi livets mörkaste sidor. Svek, förräderi, smärta, ensamhet, förtvivlan …. döden.

Palmsöndag är ett mänskligt sätt att kämpa emot. Och ibland räcker det. Den är en helgdag som vi borde njuta av. Visst passerar den snabbt. Men ändå är den en liten stund som är annorlunda. En liten paus som vi får. Tänk inte på alla problem. Det finns en dag för att fira. Ta chansen!

Visst, vi borde inte nöja oss enbart med palmsöndagens glädje. Men palmsöndagen och stilla veckan visar att vi inte kan bättre än så. Då tar vi det vi får. Idag. Palmsöndagens känsla att det finns mer än livet som vi ser det och som vi orkar leva det. Försöket att hitta Gud här på jorden. Försöket att se det som är annorlunda. Varför jublar man annars över en man som kommer ridande på en åsna? Det finns mer än Jerusalem som är annorlunda.

Även Jesus är annorlunda. Särskilt Jesus är annorlunda.

Och därför jublar vi – idag.

Leave a reply