Predikan Långfredag 2017

Det är långfredag och Gud dör.
Jesu ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig??” Även 2000 år senare hör man den nakna ångesten i ropet. Det ekar genom tid och rum

De var många människor runt Jesus då han torterades och sedan dog där på korset. Soldaterna. Som tvingade honom att bära korset genom stadens gator. Som piskade honom. Som drev spikarna genom hans händer och fötter och naglade fast honom vid korset. De som bara lydde order.

Folkmassan som smädade, hånade. Skämtade på hans bekostnad. Översteprästerna och de skriftlärda som också de gjorde narr av honom. Som kanske gottade sig i att han, som förut fått dem att tappa ansiktet, nu var den som blev skrattad åt. I hånfull skadeglädje stämde även de in i kören av förolämpningar, smädelser och skymford.

Till och med en av dem som delade hans öde. Som var korsfäst där bredvid honom, var hånfull och nedlåtande. De stämmer alla in i den verbala misshandeln. Förnedringen.

Det är knappt man ser dem. Men de står en bit bort. Hans vänner. De som varit med honom. Delat vardag och fest med honom. Men som nu inte vågar gå fram. Som håller sig undan. Förnekar. Överger. Sviker.

De var många där runt Jesus. Men aldrig har han varit så ensam som just där och då. Övergiven. Känslan av att vara övergiven av alla. Till och med av Gud.

Historien upprepar sig. Andra aktörer, andra ord och omständigheter. Men ändå samma drama. Golgata är i dag ersatt av tidningarnas förstasidor. Av internets fladdrande dataskärmar. Av skvallret över telefonens alla meddelande-funktioner. Men det mesta är sig ändå likt.

De som med ursäkten att de bara berättar ”hur det är” ”Bara säger det alla egentligen tänker. Bara gör som alla andra, bara lyder order.  De driver liksom soldaterna en gång människor längs Via Dolorosa. Journalister som i jakten på läsare, på snabba klick på nätet, piskar upp stämningar och hat. Driver in de elektroniska spikarna genom människors sinne, själ och kropp.

Och vi hjälper till.

Folkmassan som hånar, förlöjligar. Som dagarna innan hyllat, men nu kastar sig över och sliter i verbala stycken. Det är sig likt. Dagens fariseer och överstepräster som anser sig sitta inne med sanningen. Tar sig tolkningsföreträde. Upphöjer sig själva genom att trampa på andra.

Vi är dem alla.

När vi inte vill lyssna och försöka förstå, utan bildar oss den snabba uppfattningen. För vi vet ju hur det är. När vi slutar tänka och istället vrålar med alla andra. Med folkmassan. Hånar. Förlöjligar. Låter våra fördomar ta över och slutar se människan. När vi drar oss undan. Står en bit bort. Inte vill lägga oss i. Inte står upp för det som är rätt, sant och riktigt, därför att vi inte vågar. Eller därför att vi inte orkar. Eller ens bryr oss.

Jesu rop på korset ringer genom årtusenden: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig??”

Och jag viskar stilla: Min Gud, varför överger vi människor så ofta varandra? Min Gud, min Gud, varför övergav jag dig?

Leave a reply