Predikan Långfredag 2016

Det finns dagar i våra liv vi önskar att vi aldrig hade upplevt.

Dagar när världen rämnar. Skakar till i sina grundvalar. Blir sig aldrig mera lik. Nu tänker jag inte på de stora katastroferna. De som ger de stora rubrikerna. 9/11, Paris, och nu senast Bryssel. Utan det lilla, privata. Att förlora någon man älskar, skilsmässa, död, uppbrott. När världen skakar till.

Jag läser om påskens drama i Bibeln. Jämför de olika evangeliernas berättelser. Analyserar, funderar. Är lätt att se symboler och dolda meningar. Bli klinisk och hålla det långt borta. Men så låter jag det komma nära.

Jag läser i bibeln om hur folket som gick förbi Jesus på korset smädade och hånade. Hur de spottade på honom. Föraktade, förvred och vägrade se. Det var då.

Så idag. Tidningarna rapporterar vecka efter vecka om flyktingkatastrofen. Om hur människor flyr för sina liv, bort från krig och förstörelse. Och jag ser hur kommentatorsfälten och insändarsidorna fylls av människor som smädar och hånar. Hur de bildligt spottar på sina medmänniskor. Föraktar, förvrider och vägrar att se.

Jag hör hur forna vänner missuppfattar varandra. De som förut förstod, förvrider nu varandras ord. Vägrar lyssna, vägrar se

Jag läser i Bibeln om hur Maria då för så många år sedan står vid sin sons kors. Hon, som burit honom, som såg honom ta sina första steg, hörde honom säga sina första ord, hör honom nu ropa i förtvivlad smärta. Hör honom dra sitt sista andetag. Maktlös står hon vid hans sida.

Just nu idag i vår värld svälter ofattbara 795 miljoner människor. Varje minut hör en mamma sitt barn ta sitt sista andetag. Varje minut står en mamma maktlös vid sitt barns sida och ser det dö.

Jag ser hur människor dras in i sammanhang där det enda som väntar är mörker och död. Förloras till alkohol, till droger. Jag står maktlös bredvid och kan ingenting göra.

Jesu ord på korset: Min Gud, min gud, varför har du övergivit mig? Blir även mina. Ett förtvivlat rop på hjälp.
Ändå vet jag, att inte ens i den mörkaste dal har Gud övergivit oss. Utan han finns även där. I sorgen, i smärtan, i maktlöshetens förtvivlan. Jag vet att när jag mitt i mörkret, mitt i sorgen och smärtan, möter Guds blick, så möter jag blicken hos en som vet. En som ser och förstår.

Men just nu Gud, vet jag inte om jag orkar tro. Det finns nämligen dagar i våra liv vi önskar att vi aldrig hade upplevt.

Leave a reply