Predikan Kyndelsmässodagen 2021

Ibland vet man inte vad man letar efter, förrän man hittar det, och då inser att det var det här man letat efter. Man känner igen det. 

Så var det till exempel för mig med en tavla jag såg. Jag letade inte ens, men där var den! Nu hänger den på min vägg och känns som en gammal vän varje gång jag går förbi den och tittar på den.  Vänner kan också vara så. Personer som, bara efter några minuter, känns som barndomskamrater. Som en pusselbit som man inte visste saknades, men som nu kommit på plats. Symeon och Hanna, de visste vad de letade efter. Och de kände också igen Gud när han kom. Även om han kom till dem som ett litet nyfött barn. 

Känner du igen Gud när han kommer till dig?  Och hur ser Gud ut egentligen? Jag tror Christina Lövestam beskrivit det bäst i sin psalm 766 i psalmboken.

Jag tror på en Gud som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Jag tror, att om vi, likt Symeon och Hanna, vågar vara öppna. Vågar se och är beredda på det, också kommer att se Gud när han uppenbarar sig för oss. Kommer att känna igen, även om vi inte aktivt letar.  Det är den där pusselbiten som vi inte ens visste saknades, men som gör bilden komplett.  Och Gud uppenbarar sig för oss på så många olika sätt. I vännens utsträckta hand. I leendet vi möter. I fåglarnas sång och trädens grönska. 
Men också i den stilla susningen, den tröstande kramen när man är ledsen, i tystnaden när allt är stilla.  Vi måste bara, likt Symeon och Hanna, vara öppna för, våga se och då kommer vi också att känna igen den Gud vi tror på. 

Leave a reply