Predikan Första söndagen i fastan Prövningens stund

Prövningens stund. Vi känner nog alla till texten jag nyss läste: Jesus som frestas i öknen och står fast. Slår man upp den här söndagen möts man av en hel drös med texter som talar om just det, att stå fast, inte ge vika för frestelsen. Vittnesmålen är många och förebilderna oändliga om människor som frestats av djävulen, men sett klart, och stått fasta i tron. Som inte gett vika en tum. Ofta hänvisar vi till dem som helgon.

Egentligen möter vi precis samma sak så fort vi slår upp en veckotidning eller slår på tv ´n. Jag tänker då på alla berättelser och vittnesmål om folk som minsann stått fasta, tagit striden och vunnit den. Inte gett vika. De som bestämt och stoiskt avstått från kakor och godis, slaviskt följt en hård diet och gått ner hur många kilo som helst på hur kort tid som helst. Eller de som i ur och skur tränar yoga och Crossfit och aldrig ger vika för frestelsen att bara slöa på soffan en dag. Vi kallar dem inte helgon, men i dagens kroppsfixerade kultur lyfts de upp som klart lysande förebilder.

Men vi andra då? Vi som inte kan eller ens vill avstå från den där extra kakan till kaffet. Som aldrig kommer iväg till gymmet eller ut i joggingspåret. Vi som har full koll på gyllene regeln 10 Guds bud och Älska din nästa som dig själv, men har lite svårt att alla gånger följa det. Vi som varje dag misslyckas! Är det evig fördömelse och hiss en trappa ner som väntar oss?

Nu tänker jag inte på det där med den extra kakan till kaffet och det oanvända gym-kortet. För tro mig, det är inte så viktigt. Det gör inget om det är lite mer av mig än det borde vara. Att kläderna stramar betyder ju bara att jag ätit gott, förhoppningsvis tillsammans med goda vänner.

Nej, snarare det där med riktiga frestelser. När jag frestas att inte möta min grannes blick, trots att jag vet att hon mår dåligt. När jag frestas att skvallra om en bekant. När jag faller till föga och låter mig hyllas, när jag innerst inne vet att någon annan har gjort jobbet. När jag lurar mig själv och intalar mig att jag är den som är modig och säger det alla tänker, när jag egentligen bara är plump, och för lat för att se saken från den andres sida.

Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Så enkelt, så svårt. Prövningens stund är inte en tidpunkt vi kan lägga in i almanackan och som sker sen. Prövningens stund är ständigt och jämt. Här och nu. Vi vet vad och hur vi skall göra. Vi frestas, prövas, hela tiden. Klarar vi det?

Nej. Tyvärr är det så enkelt, vi gör inte det. För vi är bara människor. Bra, ska vi då strunta i allt och gå hem och dricka kaffe?Nej. För det handlar inte om vi klarar det eller inte. Det handlar om att vi försöker. Om och om igen. Att vi om och om igen, varje dag, försöker stå emot frestelserna och stå fasta, stå kvar.

Du vet hur du skall göra. Hur du skall agera. Gör det! Försök i ditt liv följa Gyllene regeln. Damma av 10 Guds bud och testa att leva efter dem. Ja, jag vet att vi alla kommer att snubbla och falla. Hoppas på att ni håller femte budet i alla fall. Men de övriga är lätta att trilla på. Men det viktiga är inte hur många gånger vi trillar. Det viktiga, det som prövningens stund handlar om, är att vi försöker. Igen, nu, här, alltid. Den här söndagen fastnar så många i evangelietexten. Om hur Satan besegras, för att Jesus står kvar. Glöm inte bort episteltexten. Den som talar om att Gud vet hur det är. Att det enda Gud kräver av oss, är att vi gör vårt bästa, att vi försöker.

“När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”

Ja, kraven är höga. Men det är tillåtet att misslyckas. Gud ger oss en chans till. Det enda han kräver är att vi försöker.

Leave a reply