Predikan fjärde söndagen efter trettondagen 2017

Konsten att gå på vattnet!

Är det någonting som alla vet, så är det att Jesus gick på vattnet. Referenserna till detta under är otaliga i filmer, TV-shower osv. Har till och med letat sig in i den barnsliga humorn och roliga historier: Varför vinner Jesus alla simtävlingar? Svar: Han vinner på Walk Over! OK, kanske inte roliga roliga historier… 😉

Det många missar är att det faktiskt är två personer som går på vattnet. Nu funderar alla, Vem var den andre? Svar: Petrus! ”Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus.”

Nu börjar det bli lite intressant. Att Jesus går på vattnet är kanske inte så märkvärdigt egentligen. Är man Guds son och i praktiken Gud själv, så är det nästan att man förväntas göra sådana saker. Men Petrus är en helt vanlig människa. En fiskare. Van vid vattnet, men betvivlar att han ens kunde simma. Än mindre gå på vattnet. Men han tar steget, och här kan man verkligen tala om ett steg i tro, ut på vattenytan och börjar gå. Kom ihåg nu att det inte är spegelblank sjö i vackert motljus vi talar om. Nej det är motvind och de ”kämpar mot vågorna” som det stod tidigare i stycket. Ändå så litar Perus på Jesus. Det räcker med att Jesus säger ett enda ord: ”Kom” och Petrus vågar ta steget, ut i det okända, ut i det som rent logiskt inte borde gå. Som trotsar allt förnuft och sans. Ett steg i tro. Ett steg i hopp. Och det fungerar. Även Petrus kan gå på vattnet. Ända tills han blir rädd och börjar tänka. Då börjar han sjunka.

Ibland i våra liv ber Gud oss ta ett steg i tro och kliva ur vår trygga båt och ut på vattnet. Det är sällan ut på den spegelblanka sjön. Nej, snarare är det när det stormar mer än vanligt i våra liv. Då säger Gud till oss: Kom! Han kallar oss att komma till honom, lita på honom, gå hans vägar. Även när vägen innebär att lämna vår trygga båt och kliva ut på det öppna, stormiga, vattnet. Ett steg i tro. Ett steg i hopp. Jag vet inte hur Petrus kände sig när han först klev ut på vattnet och började gå. Att lita på Gud och kliva ut på det där vattnet kan vara ganska omtumlande för att uttrycka det milt. Allt som oftast gör man just så som Petrus. Det börjar bra, man tar flera steg, sedan kommer tankarna. Man börjar analysera, reflektera och ”vara förnuftig” Det vill säga, slutar lita på och sätta sitt hopp till Kristus utan litar mer på människor. Då, precis som Petrus, sjunker vi.

Jo, det är svårt att lita på Gud hela tiden. Att sätta sitt hopp till Jesus. Är det som kallas tvivel. En oundviklig del av tron. Som sagts förut, tro utan tvivel blir fanatism, och då är det inte längre hälsosamt. Jag tvivlar, jag sjunker. Men precis som det hände för Petrus, händer det också för mig: ”Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ” Jesus är mitt hopp, min trygghet. Det är det som får mig att våga ta steget ut i det okända. Att ibland till och med, dock endast bildligt, ”gå på vatten” Jag tvivlar, jag sjunker, men vet samtidigt att vår Herre står där precis bredvid och drar upp mig igen när jag tar mig modet att våga ropa på honom.

När, var och hur Gud kallar dig att gå ut på okända vatten vet bara du själv. Frågan är: Vågar du ta steget? Vågar du lita på att Jesus är din trygghet och ditt hopp?

Leave a reply