Predikan andra söndagen i påsk 2018

Manuset till den predikan jag tänkte hålla, och nästan höll, fast inte riktigt. 😉 

 

Vi vill ju så gärna börja med det roliga. Vem vill hålla på och kavla deg och skära ut och vänta på en ugn, när det är dekorerandet av pepparkakshuset eller tårtan som är det roliga? Och tänk vad roligt det skulle vara om man direkt kunde sjunga de där härliga roliga låtarna med hur många stämmor som helst och schysta synkoper, istället för att först öva och sjunga upp och traggla skalor och allt det där. Visst vore det härligt om man kunde gå direkt på det roliga och slapp det där nödvändiga, vardagliga, ja nästan lite tråkiga,  innan.

När vi möter lärjungarna i den här texten så är de lite off. Jesus, deras mästare, Rabbi, som de trodde skulle ställa allt tillrätta, har blivit avrättad, mördad, på ett kors. Visserligen har de hört rykten om att han skulle ha uppstått igen. Men vem törs tro på det? Allt det trodde på är förlorat, borta. Men livet måste trots allt fortsätta. De samlar ihop spillrorna av sig själva och går tillbaka till det trygga, vardagliga. Och gör det som de kan bäst, de ger sig ut och fiskar.

Så kommer ögonblicket. Jesus, han som de trodde var död, står där på stranden och bjuder in. Kan tänka mig att lärjungarna har typ tusen frågor. Att de skulle vilja sätta sig ner och prata, fråga, lyssna. Men nej. Först säger han åt dem att ta upp fisk. Sedan när de kommer i land så äter de.
Kristus börjar med det viktiga. Det nödvändiga. Mat! Utan mat fungerar inte kroppen, fungerar inte hjärnan. Och då kvittar det hur väl vi tar hand om vår själ.

Det är väldigt lätt att tro att Kristen tro bara handlar om intellektuella övningar. Om att tänka och tycka rätt och djupa filosofiska diskussioner. Nej. Det är bara dekorationerna på kakan. Det där som får det att se och låta fint. Kristen tro är våga se vad som är viktigt och börja där. Ibland är det så enkelt, att se till att folk får mat. Att de kan äta sig mätta. Ibland är det att våga fråga hur någon mår och stanna och lyssna på svaret. Ibland är det att bara sitta stilla och hålla någons hand.

Jesus börjar med att äta tillsammans med sina lärjungar. Enkelt och vardagligt. Ibland är det inte krångligare än så än att få mötas över en bit mat. I kyrkan delar vi nattvarden, eller kanske den än viktigare, koppen kaffe och kanelbullen efter gudstjänsten. Får mötas öga mot öga. I det enkla, det vardagliga, ja nästan det lite tråkiga. Men det är i det mötet vi skapar kyrka. Det är där allt börjar

Sedan, efteråt, kommer det roliga. 😉

Leave a reply