Predikan 3 eft Trettondagen 2015

Vad är tro? ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig….”  Så börjar vår trosbekännelse. Sammanfattningen för vad vi tror på i kyrkan.
Men det är en tro som sitter i hjärnan. En intellektuell, ordrik tro. Som det har skrivits hyllkilometrar om, och predikats i timmar över. Inte alltid med en vaken uppmärksam församling i kyrkbänkarna. För det här med att prata om tro blir ganska lätt både torrt, tråkigt och livlöst. Men när Jesus i dagen text möter officeren, så handlar det inte om en fastlagd, tillrättalagd tro, bestämd och sanktionerad av överheten, utan snarare det som vi brukar, ibland lite föraktfullt, kalla ”barnatro” Den ordlösa, förtröstansfulla.

Ibland blir det kollision mellan det som kallas Kyrkans tro och Min tro. Allt som oftast hör jag folk säga ungefär: ”Jag tror, men inte så som ni i kyrkan säger att man ska tro” Oftast sägs det av de som inte varit inne i kyrkan och lyssnat, utan står utanför och ”tror” att man vet vad vi tror…..

Samtidigt Vad tror vi på i kyrkan? Och Hur tror vi? Är det trosbekännelsen som är allenarådande? Hur annorlunda får man tro? Är det bara vi inom kyrkans väggar som tror ”rätt” och får del av nåden, medan övriga får tillbringa evigheten en trappa ned? Är det till och med så att det är bara Vi, dvs Lutherska protestanter i Svenska Kyrkan som har Rätt!!??? Bara ”vi” och inte ”dom” Men officeren i dagens text då? Han är inte en i gänget, dvs. vare sig jude eller en i kretsen av de runt Jesus. Utan tillhör ockupationsmakten, utbölingarna. Men ändå får han del i nåden.

Nej, tro handlar inte om likriktning och rättning i leden. Vi och våra systerkyrkor, inte ens vi alla här i salen, har alltid samma tolkning, men vi har i alla fall samma karta. Tro är inte ett rakt 100m lopp. Det handlar mera om orientering.  Med karta, kompass, kontroller och egna vägar dit. De allra flesta är överens om kontrollerna. 10 guds bud, gyllene regeln, treenigheten. Kartan = bibeln. En del lägger till flera kontroller. Börjar till och med bestämma stigarna, och vem som får gå med vem på vilken stig. Men då börjar kartan bli viktigare än vägen.

Och vi kommer tillbaka till frågan: Vad är tro? På vad ska jag tro? Och Hur?

Kanske är det så att tron inte går att sätta ord på. Det handlar om den där, ordlösa känslan, vetskapen om, att det finns något som är större än du och jag. Någon som älskar oss, precis som dem vi är. Någon som möter dig, där du är. Som den du är. Jag kan inte i ord beskriva vad som händer i nattvarden. Men jag tror, så starkt att jag vet, att det är ett sakrament, att det är ett möte med Gud.

Ska vi då ta bort trosbekännelsen? Ska vi låta ”var och en bli salig på sin tro”? Lite ”gör som du vill”??? Nja, jag tror på att vi måsta ha ramar. Någon ”minsta gemensamma nämnare” för oss som kallar oss kristna. Det var, och är också det om är syftet med trosbekännelsen. Det är inte så mycket en lista på vad vi tror på, som en icke utsagd lista på vad vi INTE tror på. En kompass, som ger oss en fingervisning om riktningen.

Jag önskar att jag hade den tillitsfulla ordlösa tron som officeren i dagens text har. Säg bara ett ord… Det har jag inte. Jag måste förlita mig på kartan och kompassen, Bibeln och trosbekännelsen, på min snubblande väg mellan kontrollerna. 10 Guds bud, Gyllene regeln osv. Samtidigt vet jag, Tron är inte beroende av massa ord.

Leave a reply