Predikan 20 efter Trefaldighet 2017

Har ni någon gång råkat ut för att ni säger något, på ett möte eller tillsammans med vänner eller i familjen, och ingen riktigt lyssnar. Eller avfärdar det du sagt som mindre viktigt. Sedan en stund senare eller kanske några dagar senare så säger någon annan det du just sa. Och alla blir alldeles till sig och tycker att det var jättebra sagt. Och du står där och undrar: Vad var det som hände? Sa inte jag just det där? Jag tror nog alla föräldrar har råkat ut för att vi sagt till våra barn, som inte lyssnar. Sedan säger någon annan till våra barn, och de lyssnar och uppför sig som änglar, i alla fall en stund.
Ibland stöter jag på människor som varit i Asien och suckar längtansfullt om hur religionen där talar om ödmjukhet, respekt och att hjälpa varandra. Och jag tänker för mig själv på Gyllene regeln, Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Om att vända andra kinden till, om att gå en mil extra, om att älska din ovän och be för dina fiender, om någon ber om din mantel, ge honom då också din skjorta. För mig är kristendom en religion av ödmjukhet, respekt och vilja att hjälpa varandra.

Måhända blir vi alla hemmablinda. Måhända är vi som barnen, att först när någon annan säger till, så hör vi ordentligt.

Jesus kommer till sin hemstad. Predikar där. Men istället för att lyssna ordentligt tittar folk och undrar…är inte det där Snickarens son? Marias pojk? Vad är det med honom? Och man lyssnar inte på vad han säger. Han är för nära och välkänd. De minns honom kanske när han sprang omkring där som barn. Han är en av dem. För nära, för välkänd. Notera också att man minns den lilla skandalen. Pappans namn nämns inte. Han benämns som ”Snickarens son”. Med tillägget ”Heter inte hans Mor Maria”. Pappor får alltid legitima barn. Där nämns pappan. Arons son, Simons dotter. Men när mamman nämns, som här, och inte pappan, då är man lite mer tveksam.

Folket i Jesu hemstad har slutat lyssna. Jo, det han säger är bra. Man är överens om att det är både vist och innehåller underverk. Det är inte det. Men man slutar ändå lyssna. Istället börjar man fundera och diskutera, inte över vad Jesus säger, utan vem han är, vad han gjort, var han kommer ifrån.

Kanske är det så. Man blir inte profet i sin egen hemstad, för där är man för nära. För välkänd. Istället för att leva här och nu, lyssna på vad som sägs, se vad som sker så hör man allt som sagts förut, ser det som hänt tidigare. Då är det svårt att se framåt. Till och med svårt att se det som händer nu.

Kanske därför också det är så svårt att leva tillsammans. När det blir för nära, för välkänt, så slutar man lyssna på varandra. Man hör inte det som sägs här och nu, utan hör och ser bara det som sagts förut. Och man slutar se vad man har, och börjar istället kika över kanten, lyssna på andra.

Vi har som kyrka, som kristna, ibland en tendens att sluta lyssna på Gud. Som kyrka, som kristna, så lever vi i en relation med Gud. Vi lever tillsammans. Men vi har slutat lyssna. Vi hör inte vad som sägs, utan hakar istället upp sig på allt som har hänt. Som har gjorts. Som har sagts. Oftast då allt negativt som gjorts och sagts i Guds namn. Och det är, tyvärr ganska mycket. Och så slutar vi lyssna på Gud själv. Låter inte honom bli profet i sin egen hemstad. Hos oss. Det är för gammalt. För välkänt. Kanske därför folk lyssnar till mina predikningar just nu. För jag är ny. Men egentligen säger jag bara samma sak som så många präster gjort före mig.

Att det är när vi möter varandra med kärlek och respekt. När vi lyssnar på vad som sägs här och nu. Ser det som görs, här och nu. När vi ser på varandra med Guds ögon. Hör Guds röst. Det är då det verkliga mötet uppstår. Det är då vi bygger relationer. Det är då vi kan bygga församling. Det är då vi kan vara Kyrka, Guds kyrka, här på jorden.

Det är först då vi kan börja leva tillsammans.

 

Leave a reply