Pokerface, mästarnas mästare!

Brukar påstå att efter ett antal år i prästyrket utvecklar man ett visst pokerface.
Krävs förvisso viss självbehärskning för att inte börja fnittra när bruden tappar underkjolen strax innan vigseln eller när vaktmästaren börjar dansa längst ner i kyrkan. Lyckades också hålla minen den gången när en medlem i brudföljet började klä av sig mitt under vigseln. Innan ni börjar fundera. Personen i fråga var en ungefär fem år gammal brudnäbb, och det var väldigt varmt. 😉

Måste dock erkänna att absoluta mästare i pokerface är kyparna på lite större ställen här i Wien.
Inte med en min avslöjar de vad de tänker om mer eller mindre väl- eller halvklädda turister som likt vilsna får trillar in genom dörrarna.
Med samma outgrundliga min som mr Spock i sin glans dagar tar de upp beställningar framförda på diverse olika språk och visar diskret men bestämt tillrätta folk som tar fel på köksingångången och vägen till toaletten.
Sittandes på mitt favoritcafé iakttog jag nyss hur en mycket ljudlig grupp ber den strame kyparen ta inte en, utan flera bilder av sällskapet när de sitter vid sina kaffekoppar och tårtfat. Inte en min rörs hos honom när de glatt skrattande gör duckface värdiga en blonderad 14 åring. Möjligtvis kan man ana ett något höjt ögonbryn hos kyparen när en av damerna böjer sig så långt fram att hennes egna ”bakelser” riskerar att trilla ur dekolletaget.

Börjar nästan fundera, har de speciella träningskvällar för att uppnå detta stadium av totalt stenansikte? 🙂

Leave a reply