Nattvard: Tystnad Tack!

Besöker en högmässa. Ser fram emot att få möta Gud i bön, lovsång och nattvard.
Orgeln brusar, predikan är lagom lång och tänkvärd. Förbönen lokalt förankrad och församlingen är trygga i sin gudstjänst och är med i både förbönssvar och psalmsång.

Så kommer stunden då prästen med orden ”Kom, nu är allt tillrett” hälsar oss alla välkomna fram till nattvardsbordet. Personligen brukar jag då i tystnad och bön gå fram. Jag verkar dock vara ensam om en dylik attityd.
Prästens välkomnande ord verkar av majoriteten av menigheten uppfattas som ett carte blanche till att nu bete sig hur som helst! Folk sitter och pratar högljutt i bänkarna. Några extra högljutt för att uppenbarligen överrösta orgeln som spelar under kommunionen. Kön fram till altaret liknar mer ett coctailparty då hälsningar, inklusive kindpussar utbytes och man förhör sig om släktingars väl och ve samt uttrycker glädje över att ses igen. Några personer verkar kunna hålla sig i alla fall tills de få ta emot Kristi kropp och blod, men så fort de är tillbaka i bänkarna verkar de tro sig sitta i en egen (ljudisolerad) bubbla och tar sig friheten att högt diskutera och kommentera det som händer runt omkring dem.

Med risk för att låta som en konservativ svartrock: Är det verkligen så svårt att hålla tyst?

Jag talar här inte om små barn, utan om vuxna, uppenbarligen kyrkvana besökare!
Mina konfirmander får alltid lära sig att ta hänsyn till den gemensamma gudstjänstupplevelsen. Även om momentet inte betyder något speciellt för dem: Var Tyst och visa hänsyn, för det kanske är speciellt, ja till och med Heligt, för någon annan.

Uppenbarligen behöver även vissa så kallat vuxna kyrkobesökare påminnas om denna regel.

Leave a reply