När vår historia blir konkret

Det hänger ett träkrucifix på väggen i församlingssalen här i Wien. Ganska enkelt sådant. Ena armen på Kristusfiguren är lite trasig. Kanske har den någon gång trillat i golvet och gått sönder. Det är några hål i korset. Som om det varit fastskruvat på något större.

Det ser inte så mycket ut för världen och jag tänkte inte så mycket på det. Sedan fick jag reda på dess historia.

På Seegasse här i Wien fanns i början av förra seklet något som hette Svenska Israelmissionen. En av dem som går dit ofta och har många och långa diskussioner med pastorn och föreståndaren Göte Hedenqvist är Georg ”En ung man av judisk börd” – som det står i Hedenquist memoarer. Efter något år blir han omvänd och låter döpa sig. Så också hans familj. Men när andra världskriget bryter ut och judeförföljelserna tar fart så blir han och hans familj deporterade. Strax innan deportationen har Georg gjort ett litet krucifix. När han skall bli bortförd ger han bort krucifixet med orden: ”Jag kan inte ta det med mig till koncentrationslägret, men Kristus följer mig.”

Hålen i krucifixet är efter att man satte upp det som prydnad på predikstolen i kyrkan på Seegasse. När Svenska kyrkan sedan flyttade till nya lokaler på Gentzgasse fick krucifixet följa med, och lite av dess historia står på baksidan tillsammans med en liten bild på Georg

Men vad hände då med Georg? Så här står det i Göte Hedenqvist memoarer:

”Märkligt är också att ”Schwedische Missions” representanter i Sverige omedelbart efter krigsslutet fick veta något om hur Georg haft det i koncentrationslägret genom en av dem som blev räddad till Sverige genom greve Folke Bernadottes ”vita bussar”.
En av de gamla judiska män som hamnat på sjukhus i Sverige såg en gång hur en av våra präster kom på besök på avdelningen. Han hörde honom tala om det svenska arbetet i Wien som han själv upplevt. ”Jamen då kände ni kanske också en ung man som hette Georg och som var i mitt koncentrationsläger? Han var en riktig hjälte” säger den gamle mannen plötsligt. -”Han var alltid så hjälpsam och blev omtyckt av många. När grupperna kommenderades till gasugnarna kunde han gå med vid sidan och försökte uppmuntra dem. Ofta sjöng han då en sång som jag ännu minns en del av. Och vakterna lät honom gå där, kanske en månad, tills det blev hans egen tur att gå innanför de hermetiskt tillslutna portarna.”
När mannen läste upp några ord ur den ”sång” som han kom i håg visste vår medarbetare att det var en av de psalmer som mer eller mindre blivit signaturmelodin i vår församling i Wien närhelst vi hotades av faror”

Psalmen finns kvar i vår svenska psalmbok. Nr 277 ”Så tag nu mina händer”

Krucifixet som hänger på väggen i församlingssalen kanske inte ser så mycket ut för världen. Men det bär på en historia som inte får glömmas. En historia som helt plötsligt blir nära, i både tid och rum. Som blir konkret och påtaglig.
Det enkla krucifixet som hänger på väggen blir en ständig påminnelse om att aldrig glömma. Att aldrig låta det ske igen.

 

Ett enkelt krucifix, men med en viktig historia.
Ett enkelt krucifix, men med en viktig historia.

 

Leave a reply