Men jag sa ju bara Sanningen!?

Ibland hör man folk yttra de mest sårande och elaka saker om andra människor.
Oftast rakt i ansiktet på den det gäller.
Försvaret för dessa rena påhopp brukar vara något i stil med: ”Ja, men jag sa ju bara sanningen” alternativt, ”Jag säger bara vad alla tycker
Ofta åtföljs dessa ord av en blick och en suck som mer eller mindre direkt antyder att det är personen som uttalat dessa ”Sanningar” som är den rakryggade och moraliskt högtstående.
Och vi som ifrågasätter som är de fega, undfallande och roten till världens ondska, typ.
Frågan är, är ”Sanningen” ett tillräcklig giltigt skäl för att såra andra? Är det kanske ibland bättre att vara tyst? Eller kan det vara så att ”Jag säger bara sanningen” är en sköld dessa ” sanningsägare” gömmer sig bakom när de egentligen bara är plumpa,  inte orkar vara trevliga, eller rent av bara är elaka?
Och Vems sanning är det de gör sig till talesperson för?

3 Responses to Men jag sa ju bara Sanningen!?

  1. Det är en kvalitét att vara sanningsenlig men ingen människa i världen har monopol på att vara s.k. ”sanningssägare” och framför allt inte på ett ohyfsat och kränkande sätt. Man kan säga saker UTAN att såra men ändå ha moralen på sin sida och stå rakryggad inför den man talar med.

Leave a reply