Men jag då?

Vill på intet sätt påstå att jag är vältränad eller i form. Snarare att jag tillhör den stora massan som måhända bär runt på ett eller två kilo för mycket, skulle behöva träna mer, men i det stora hela är nöjd med livet och sig själv. 

Lyckades ta mig ut på stan i dag. Passerade då en ung man som stod utanför ett gym. Ni vet de där ställena som utlovar evig ungdom och perfekt kropp bara man går dit och svettas i deras lokaler med viss regelbundenhet. Han var väldigt entusiastisk förespråkare för fysisk träning och gav alla som passerade honom minst en av de reklamlappar han hade i handen. 

När jag närmar mig möts våra blickar och jag beredde mig på att få ta del av information och svada. Han tittar på mig, och står tyst och passiv när jag går förbi!! Ingen lapp! Ingen inbjudan till att svettas bort mina överflödiga kilo på hans fina gym! Inte ens en nickning, utan bara en tom blick! 

Kan jag måhända sett så vältränad ut att jag skulle konkurrerat ut övriga besökare på gymmet och fått dem känna sig mindervärdiga? En snabb blick i skyltfönstret gör att jag snabbt släpper den teorin. 

Sätter mig på ett närbeläget café och inmundigar en kopp kaffe med tillbehör samtidigt som jag diskret iakttar den unge gymkorts-försäljaren. Är det något mönster i dem han erbjuder respektive inte erbjuder medlemsskap i klubben? Varför blev just jag bortvald???

Efter en kvart har alla som passerat fått ta del av hans erbjudande. Alla utom två. En äldre herre med käpp och en dam som stöttade sig på sin rullator.

Kanske skall börja fråga om pensionärsrabatter… 😉 

3 Responses to Men jag då?

Leave a reply