Ich don´t parlé Franska

I samma takt som Wienarna lämnar staden fylls den på av turister från världens alla hörn. Två av dessa besökare kom fram till mig och frågade efter vägen till Belvedere. Visade sig att de två damerna, trots att de kommunicerar med mig på engelska, är från Frankrike.
Detta orsakade lätt kaos i undertecknads hjärna. Jo, jag visste vägen till Belvedere. Det var inte det som var problemet. Utan språket, eller rättare sagt, språken.

En gång i forntidens glada ungdom under min skoltid försökte några tappra lärare undervisa mig i franska. Ingen skugga över dessa pedagogikens obesjugna hjältar, men måste erkänna att inte mycket av deras lärdomar fastnade hos mig. Har förvisso ett betyg i franska, men det är mer symboliskt än reellt.

Några små minnesceller vaknar dock ur sin törnrosasömn, letar fram en dammig liten fil märkt ”Språkkunskaper – Franska”, och skickar fram ord som l’église, merci, bonjour och eau. Fina ord, men inte så användbara i just vägbeskrivningar.

Min kära hjärna väljer att samtidigt stänga och låsa filen märkt ”Språkkunskaper – engelska” och istället ge full access till den något mindre filen ”Språkkunskaper – Tyska” som verkar ha fått insticksfiler märkta ”Språkkunskaper – Svenska” Som bakgrund ligger det mycket aktiva programmet ”Språkkunskaper – Teckenspråk”

Resultatet blir en kvinna i mogen ålder som vilt viftande med händerna förklarar att
”Belvedere ist gerade aus. But if ni tar Strassenbahn sjuttioett to the station ”Unteres Belvedere” you don´t have to walk så långt. Because il est très varmt Heute, n´est-ce pas?”
Damerna tackar så mycket för vägbeskrivningen samtidigt som de saktar backar och mumlar något om att de måste vänta på sina män. Själv tar jag mig till Esperanto-museet. 😉

 

Leave a reply