Funderingar över likheten mellan Gud och en tussilago

Vad är det som är så speciellt med våren egentligen?
Alla går omkring och ooohar och Aaahhhar att ”nu är det vår!” och det är så härligt, och folk sitter uppradade som hönor på en pinne längs husväggarna och vänder ansiktena mot den bleka vårsolen som vore de små bleka tussilago. Själv går jag och väntar på att jag också ska få den där sprittande spirande vårkänslan när allt verkar så skirt och gulligt och man går omkring med ett ständigt vårleende på läpparna. Istället så fryser jag i min alldeles för tunna jacka och det enda jag ser i vårsolens glans är de glanslösa otvättade fönstren hemma och dammtussarna som verkar ha förökat sig i någon slags vårlig yra som drabbat alla…utom mig..
Likt Ior i Nalle Phu går jag omkring i mitt sura humör och undrar om det var så bra dag egentligen. Sparkar lite surt i några fjolårslöv som ligger kvar och ser allmänt otrevliga ut. (Bra, passar mitt humör) Så, där, under löven, tittar några tufsiga tussilago fram.
Oberörda av mitt humör och helt obekymrade över min antipati mot våren står de där, som små solar som trillat ner från en fjärran galax.
Jag kan inte låta bli att böja mig ner och försiktigt känna på de ulliga stänglarna.
Förundrad över hur något så fullt av liv kan växa under något som ser så dött ut börjar jag ana något av vårens charm. Att gå från död till liv

På sätt och vis så är Gud som våren. Allt känns bara dött och meningslöst. Men stilla, envist som en tussilago som kämpar sig genom fjolårslövens täcke viskar Gud ditt namn.
Han tränger sig inte på. Det är inte som stark sommarsol eller brusande höststormar. Utan stilla och mjukt.
Från död till liv.
Gud bryr sig inte om mitt sura muttrande. Utan städar lugnt bort min själs gamla multnande höstlöv. Är som den lilla tussilagon som växte under allt bråte. Så självklar och naturlig, utan att göra så mycket väsen av sig, men så full av….liv.

Leave a reply