Får man leka på ett monument?

Mitt på Judenplatz i Wien står ett mycket tankeväckande monument.

Ett hus, med låsta dörrar, med handtagen avslagna. En påminnelse om alla gånger människor tvingades in i synagogor som sedan brändes ner. Väggarna består av böcker med ryggarna vända inåt. En bok, en livshistoria, för alla de anonyma som mördades. Runt monumentet står namnen på alla koncentrationsläger dit de skickades.
En tyst, tung påminnelse om allt det hemska som skedde. Som nu återupprepas, med nya förtecken, men med samma grymma hänsynslöshet.
En solig vårdag, dryga 70 år efter krigsslutet. Runt monumentet hörs glada barnskratt. De leker tafatt och springer, varv på varv, runt den stora klumpen. Avsatsen får tjäna som språngbräda när de tar sats för att se vem som kan hoppa längst.
 Än så länge är de för unga för att veta och förstå, att monumentet de leker runt, är till minne av bland annat barn som mördats, barn som aldrig fick chansen att leka tafatt en vårdag i Wien.
Först reagerar jag. Tänker att det är respektlöst. Var är föräldrarna? Varför säger ingen till?
Sedan ser jag att barnen som leker och skrattar blir en del av monumentet. Deras glittrande skratt påminner med smärtsam tydlighet om skratten som tystades. Påminner oss om att vi måste minnas dem som mördades.
I tidningen läser jag om andra barn. Som drunknat i Medelhavet. Som flyr för sina liv. Om bomber som faller, människor som mördas. Systematiska utrensningar.

Barnens skratt ekar över torget. Och jag hoppas och ber, låt dem få fortsätta skratta. Låt oss lära oss av vår historia, så att det aldrig sker igen.
640px-Holocaust_-_Mahnmal_Judenplatz_Wien

Leave a reply