Falska biskopar och en rädd kyrka

Kommer ni ihåg det ”kapade” biksopskontot på Twitter?
Skrev om det här: ”Kyrkan överreagerar”  (Kort resumé: Någon skapar ett Twitterkonto i Anders Wejryds namn, Kyrkokansliet går i taket, anmäler, kontot bli avstängt, debatt om rätt och fel följer.)
Nåväl, nu har den skyldige trätt fram. Visade sig vara Jacob Sunnliden. Du kan läsa hans egen berättelse om det hela här: ”Jag kommer ut! #biskopsriot” Ävenså i Kyrkans tidning berättar han om varför han gjorde det och sina tankar om det hela.
Och det är nu det börjar bli intressant!

För fortfarande handlar debatten som förs i kommentatorsfält och på ledarplats i KT om huruvida det var rätt eller fel att göra som Jacob gjorde. Ingenstans förs debatten om det som enligt min, och jag tror också Jabos, mening borde vara fokus, det vill säga Kyrkans faktiska närvaro på nätet.
KT skriver på ledarplats angående närvaro på sociala medier: För kyrkan är inte passiv eller okunnig på det området. Och de enda fejkkonton som det är någon vits med är de som bedriver skicklig satir.
Jag tänker: Om Kyrkan är aktiv (motsatsen till passiv) på detta område, hur kommer det sig då att Jacob kunde regga så många biskopar på twitter? Jag som följt Jacobs fejkkonto skulle vilja påstå att han lyckades väl med att bedriva skicklig satir. Å andra sidan, humor är svårt och något som absolut ligger i betraktarens öga. Det som får mig att le kan få någon annan att bli ledsen.

Debatten lär inte sluta här. Många har tankar och åsikter om vad som hänt och borde hända.
Jag saknar dock rösten hos den som är den enda som de facto kan uttala sig om huruvida det var OK av Jacob Sunnliden att göra som han gjorde. Vad anser egentligen Anders Wejryd själv? (Den äkte. )

 

 

Leave a reply