Ett enda bröd, en enda mänsklighet

Idag hade jag förmånen att få praktisera i en annan kyrka. Anglikanska kyrkan här i Wien och Svenska kyrkan har ett samarbete som går många år tillbaka i tiden. Har tidigare fått äran att predika i deras kyrka. Och i dag fick jag ännu en gång medverka i en gudstjänst.

Teologiskt skiljer sig svenska och anglikanska kyrkan inte allt för mycket åt. Vi prästviger båda kvinnor, och sedan någon månad tillbaka är även biskopsämbetet öppet för kvinnor i den anglikanska kyrkan. Och som tidigare konstaterats när vi pratar ekumenik, i grunden är det trots allt samma bibel vi läser ur, samma Gud vi tror på och samma Jesus Kristus vi bekänner som vår frälsare.

Det som skiljer är lite grann gestaltningen av denna tro. Till exempel hur du som präst agerar vid en gudstjänst. Var står du? Åt vilket håll? När läser du vilken bön osv.

Kände mig som en total nybörjare där jag stod vid altaret, eller som en mig närstående tonåring uttrycker det: a total noob. Tack och lov var det en härdad församling som med milt överseende stod ut med att jag bad dem sätta sig ner för att några sekunder senare be dem ställa sig upp igen. Även de oplanerade konstpauserna, när jag förtvivlat bläddrade i min lånade handbok för att hitta rätt sida och bön, mottogs med upphöjt lugn. Tack och lov var jag inte ensam vid altaret, utan församlingens herde var där och kunde med viskande instruktioner leda mig rätt.

Trots min förvirring, kände jag trots allt återigen samma fascination som så ofta när jag besöker en annan kyrka. Igenkännandets glädje! Även om orden är på ett annat språk, så är rytmen i gudstjänsten densamma. Kyriet är samma rop om förbarmande. Gloriat uttrycker samma jublande glädje. Textläsningarna, trosbekännelsen, den gemensamma bönen för kyrkan och världen. När vi vänder oss om i bänkarna och utväxlar fridshälsningen spelar det egentligen ingen roll om orden är engelska, tyska eller svenska. Jag behöver inte förstå, för att kunna önska min granne, och få ta emot, Guds frid.
Och när kyrkvärden i förbönen även ber för Johan Tyrberg, som i samma stund vigs till Biskop för Lunds stift, tänkte jag på orden i en handbokens böner:

”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet, ett enda bröd, en enda mänsklighet!”
Amen

HolyCommunion

One Response to Ett enda bröd, en enda mänsklighet

  1. Igenkännandets glädje! – ja!
    det kände jag också idag !
    jag blev också så glad vid fridshälsningen
    – att ha ”främmande människor”- som inte känns främmande runt om mig;
    som jag aldrig träffat förr – bemöta och bemötas
    med ett glatt leende – så underbart!
    Då känner man denna fantastiska gemenskap med hela
    människosläktet världen över.
    Jag kände kärlekens glädje som är så mycket större
    och starkare än allt annat!

    Igenkännandets glädje! – som ger en trygghet !
    det gäller ofta små detaljer men också musikens själ
    och karaktär som också är världsomfattande!

    Gud ske lov! för att få uppleva detta!
    för att få ta emot i tacksamhet!
    Tack för denna dag som var så innehållsrik och glädjande!
    Christian

Leave a reply