En Ungersk Vignette

Har tagit mig till Budapest medelst bil. För att få köra på Ungerska motorvägar behöver man en så kallad Vignette. Dylika inhandlas vid gränsövergången, vilken inte är svår att upptäcka då den är upplyst som en amerikansk julgran. Extra effektfullt då jag kommer fram dit strax innan midnatt.

Stannar till vid ett litet bås, storlek mindre utedass, märkt med flera stora skyltar som talar om att här är minsann stället där man inhandlar Vingetter.

Visar sig att mannen som har som arbete att sitta där på natten och sälja motorvägsmärken har ytterligt begränsade kunskaper i engelska. Istället går han över från Ungerska till smattrande Tyska. Tveksamt om det var en förbättring eller ej.
Med hjälp av pekmetoden lyckas vi i alla fall etablera vilken av totalt ett (1) antal bilar på den öde parkeringen som är min och hur länge jag tänker köra omkring med den i Ungern. Efter en stund håller han fram ett litet kvitto och pekar uppfodrande på det. Efter några förvirrade sekunder inser jag att jag förväntas kontrollera registreringsnumret. Det stämmer, jag nickar och nästa bestämda pekning indikerar var jag skall signera. Med viktig min sätter mannen en stämpel på kvittot och jag har fått min Vingette.

Nope, inger fint klistermärke, ingen färgglad lapp, utan ett litet sladdrigt kvitto, med mitt registreringsnummer och en stämpel. Jag frågar lite försiktigt vad jag skall göra med detta kvitto. Om det skall lämnas in någonstans, visas upp eller på annat sätt förevisas. Han rycker nonchalant på axlarna med minen av att han inte bryr sig ett skvatt om vad jag gör med detta noggrant stämplade kvitto. Sedan säger han med butter stämma och en bestämd pekning ”In Auto”.

Nu ligger mitt lilla sladdriga kvitto i handskfacket i bilen. Huruvida jag kommer att hitta det igen om jag eventuellt skulle behöva visa upp det återstår att se. Har i alla fall 10 dagar på mig att irra runt på motorvägarna här i de östra delarna av församlingen. 😉

Leave a reply