Det här med sorg

Vi närmar oss Allhelgonatiden och sorgen gör sig åter påmind. Kyrkogårdarna gnistrar av tusentals ljus, Och kan man inte ta sig dit, kan man alltid tända ett ljusnätet.

Att förlora någon man älskar, är något som vi alla, förr eller senare drabbas av. Men som vi så sällan talar om. I mötet med den sörjande, med sorgen, även vår egen, blir vi tysta. Förstummade. Rädda. Och vet inte vad vi skall göra. Eller hur vi skall göra. Och vi bläddrar förtvivlat i glansiga självhjälpsböcker efter hurtiga råd om hur man ”Hanterar” sorgen. ”Kommer över den” ”Går vidare”

Problemet är, att man kommer aldrig över en sorg. Man lär sig leva med den.

Att förlora någon man älskar lämnar ett tomrum inom en. Och det finns inga ord, hur kloka de än må vara. Inga magiska ritualer, inga saker, ingenting, som kan fylla det tomrummet!

I början kan detta tomrum vara som ett bottenlöst svart hål. Det gör ibland fysiskt ont att sörja. Man avskärmar sig. Vill inte tänka, inte känna, för det gör för ont. Så man stänger. Går vidare. Men tomheten, saknaden finns kvar, djupt där inne.

Så tillåter man sig att sörja. Att känna smärtan, saknaden. Men också ilskan – hur kunde hen lämna mig? Ibland lättnaden, lättnad över att en älskad slipper lida mer. Men då också den förvirrade konflikten, jag vill ju att hen skall vara kvar!

Känslorna virvlar som torra höstlöv. Runt runt i det tomma svarta. Den bottenlösa sorgens svarta hål får sakta färg och form. Det gör inte längre ont. Sakta fylls det av minnen. Är inte längre bottenlöst.

Att förlora någon man älskar lämnar alltid ett tomrum. Ingen annan kan någonsin fylla detta tomrum helt och hållet.
Men när den som sörjer får andas i sin egen takt, får ta den tid som behövs, så kommer sorgen och saknaden bli något som bara finns där, men inte längre gör ont.

Vi vågar så sällan prata om sorgen. Vi fastnar så lätt i den glansiga Instagram-världen där allt är bra. Där den som sörjer skall ”Prata av sig” ”Få ur sig” för att sedan kunna gå vidare med sitt tillrättalagda liv.
Låt bli! Kladda inte på sorgen. Låt den som sörjer få sörja i sin egen takt.
Var där. Lyssna. Finns där, nära. Så att när den sörjande själv är redo, kan sträcka ut sin hand och fatta den. Men träng dig inte på.

Du som sörjer. Glöm inte bort att andas.
En dag i taget är ibland mer än nog. Din sorg är din. Dina minnen dina egna. Den dagen kommer när du kommer att vara beredd att dela med dig. När du kan tala om den du saknar utan att det gör ont.
Tills dess: Var rädd om dig! Var snäll mot dig! Låt sorgen få ta den tid det tar.

light-548094_1280

 

Leave a reply