Avskedspredikan 18 Juni Wien

Förstår du vad du läser?
För snart sex år sedan läste jag en annons om en kyrkoherdetjänst i Wien. Blev lockad, sökte och resten av historien vet vi.

Förstod jag vad jag läste? Visste jag vad jag gav mig in på? Så här i efterhand kan jag ju säga: Nej, absolut inte. Jag kanske anade, men jag visste inte och jag förstod inte. Och då talar jag inte bara om Julbasaren. Det har varit intressanta år de senaste fem åren. Enormt givande år! Jag har skrattat och gråtit, svettats och vilat och jag har lärt mig oerhört mycket under mina fem år här i Wien. Framförallt har jag lärt mig att lita på Gud.

Förstår du vad du läser?” frågar Filippos hovmannen i dagens text. Svaret är givet – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” Och Filippos hoppar upp i vagnen, förklarar, vägleder.

Ni är alla Filippos. Vi är alla Filippos. När vi kom hit för fem år sedan förstod vi inte riktigt vad vi läste. Men ni vägledde. Ni förklarade vad ni saknade. Förklarade vad ni sökte. Tillsammans har vi gått igenom mycket. Framförallt har vi tillsammans byggt en församling. Vi ha fått gå en bit på vägen tillsammans. Tekniskt och i titulaturen har jag varit er herde. Men det är tillsammans som vi har vuxit. Tillsammans, med Gud.

Biskop Fast sa vid min installation att vi är en familj. I en familj vågar man ha olika åsikter. Vågar man diskutera. Och ger varandra plats att växa och utvecklas. Man vägleder varandra. Men som före detta seglare skulle jag vilja använda en annan välkänd bild. Bilden av kyrkan som ett skepp. Lite skämtsamt brukar man säga att just Svenska kyrkans skepp flyter på ett hav av kaffe. Det är en ganska bra bild. Kanske inte just kaffet då. Men bilden av kyrkan och församlingen som ett skepp.

Alla som varit ute på sjön, speciellt när det blåser upp, vet att båten man sitter i, skeppet, påverkas av omgivningen. Av vinden, av vågorna och strömmarna. Men en god seglare vet också att skeppet är tryggheten, den säkra platsen i en orolig värld. Och att så länge man håller kurs och fart, vet vart man är och vart man är på väg, är det också lättare att navigera bland grynnor och skär. Ibland kan vår värld kännas både orolig och otrygg. Vattnet stiger och ens värld hotas. Och det spelar ingen roll om det är den stora världen runt omkring som känns otrygg, eller om det stormar och man tappat fotfästet i sitt eget liv. Kyrkans skepp finns där för Dig. I det lilla och i det stora. Låt församlingen bli ett hem, en trygg ark, som har plats för alla och ger trygghet i stormen. Stor som liten.

Och det är Ni, tillsammans, som skapar den platsen. Genom era olika bidrag. Genom att finnas här. Att ni ser varandra. Bryr er om varandra. Det är tillsammans som ni bygger och är församlingen. Så många gör misstaget att se församlingen som något abstrakt, ogripbart som finns där borta någonstans. Som bara magiskt dyker upp här på Gentzgasse. Men hur vacker den här salen än är. Det är inte den som är kyrkan. Församlingen, kyrkan, är ni. Ni alla bidrar med era olika gåvor och förmågor till att bygga den här församlingen. En del av er syns mer än andra. Men alla är ni lika viktiga. Alla bidrar ni på olika sätt. Om så bara med att vara närvarande. Du är en del av församlingen.

Nu är det snart dags för mig att hoppa av. Att fortsätta mot nya äventyr. Nya uppgifter. Men färden stannar inte. Ni fortsätter. Och ni kommer fortsätta vägleda varandra. Förklara för och uppmuntra varandra. Fortsätta vara varandras trygga skepp på ett stormande hav. Var varandras Filippos. Var öppna för varandras frågor och önskningar. Man förstår inte alltid vad man läser. Förstår inte alltid vad som händer. Hovmannen i dagens text var nyfiken. Och han var också klok nog att erkänna att han inte förstod. Klok och stark nog att erkänna sin svaghet och be om hjälp. Filippos å sin sida erbjöd sin hjälp. Inte nedlåtande och överlägset, utan öppet och med uppriktig önskan att dela med sig. Med respekt för varandra fick de dela en bit av resan tillsammans. Texten slutar med att hovmannen blir döpt, sedan skiljs de åt och han fortsätter resan ”fylld av glädje” Nu är det dags för oss att skiljas åt. Min färd här tillsammans med er är snart slut. Men jag hoppas på att vi skiljs med goda minnen av varandra, och att vi kommer att fortsätta våra respektive resor ”fyllda av glädje”
Tills vi möts igen önskar jag er Guds rika välsignelse, från nu och till evig tid.

Amen

 

2 Responses to Avskedspredikan 18 Juni Wien

  1. Varmt välkommen till oss i Berlin! Hoppas inte avskedet gör allt för ont – vi är också trevliga :-)) Vi ser verkligen fram emot att du och din familj kommer till oss!

    • Ser fram emot att få jobba i Berlin, men måste erkänna, kommer att sakna Wien.
      Att ni är trevliga, vet jag ju redan. 😉

Leave a reply